BLANDRASKATTEN   LOWIS

Mamma Norsk skogskatt och pappa okänd.

Lowis kom till oss på försommaren -03 och hon är mitt livs allra första katt. Jag har länge velat ha en katt, men eftersom min mor var kattallergiker så har det inte varit möjligt. Husse har inte heller varit så sugen på katt och har haft ett bra argument  där eftersom min mor ofta var barn- och/eller hundvakt åt oss så länge hon levde. Det gör hon inte längre sedan några år tillbaka, och när vi förra våren hade en  sån sammansättning på hundflocken här - två valpar/unghundar utan förutfattade meningar och en kattvan vuxen samt en snäll airedaleterrier - så tyckte jag det var läge att äntligen försöka sig på att ha katt. Husse hade också nyligen kommit hem efter att ha hälsat på en bekant som visade sig ha en katt (en Main Coon) och säger att han hade träffat en så väldigt charmig och trevlig katt !!! Kors i taket, bäst att smida medan järnet är varmt sas. Hittade en annons om en liten kattfröken som inte trivdes i lägenhet sedan matte flyttat från landet.  Och vi som har så bra omgivningar för att ha en katt gå ute så mycket den vill. Inga otäcka vägar i närheten här inte! Så Lowis flyttade hit, 10 mån gammal och nysteriliserad.

Jag hade mina funderingar på hur det skulle gå och hur man skulle introducera en katt i huset, men jag fick goda råd av uppfödarkollegan Ulla-Britt Norgren (Vitterklilppens kennel) som har flera katter bland sina terriers
(kan hon så kan väl jag! )

Det fungerade bra, vi stängde av ett rum med barngrind så att hundarna inte kom in men katten kunde gå ut om och  när hon ville - dvs när hon kände sig tillräckligt trygg för attt göra det. Där inne hade hon mat och vatten och  låda och sina medhavda leksaker mm och eftersom det var rummet vi har datorn står i så var vi mycket där inne. Hon vande sig fort och samtidigt fick hon gå ut i sele ett par gånger varje dag för att vänja sig vid omgivningen och efter en vecka släpptes hon ut utan hindrande sele och lina. Har ni försökt gå med katt i band någon gång? Den ska förstås gå under, bakom och över allt som är i vägen och linan trasslar in sig i alltihop om man inte är väldigt alert och följsam, katten får panik när den känner att den sitter fast och själv har du panik innan  du fått loss den! Det gick i alla fall bra, katten går ut och in på framsidan av huset och hundarna har sin jättestora inhägnad på baksidan, så hon blir inte jagad utomhus.

Tänk att det är så fantastiskt mysigt med en katt i huset. Jag är lika barnsligt förtjust i och fäst vid katten som vid våra hundar, vilket jag kanske inte hade trott innan. Man har ju hört så mycket om katters självständighet och att allt ska ske på kattens villkor och visst är det så. Man anstränger sig lite extra för att förstå hur katten vill ha det och försöker ordna till det så att hon blir nöjd. I gengäld är Lowis  underbart tillgiven och snäll men har sina bestämda vanor och tider. Hon har blivit mattes egen lilla kelgris som tar alla tillfällen att få en stund för sig själv med mig, kurar ihop sig i famnen och vill bli ompysslad och kelad med och hon visar tydligt att det enbart är matte hon litar så hundraprocentigt på.

Eftersom hon är långhårig - rejält långhårig - så behöver hennes päls en hel del borstning och kamning och tack och lov är hon snäll att handskas med och det har blivit en av våra dagliga "mysstunder "som vi båda njuter av när hennes päls ska gås igenom. Nu i blötsnötider så kan hon komma in med hela underredet fullt av snöbollar och då gäller det att hjälpa henne få bort alltihop så skonsamt som möjligt. Hon inser att det är skönt att få hjälp och protesterar inte nämnvärt.

Med hundarna gick det väl inte så bra som jag hade hoppats riktigt. Aussiena var enbart nyfikna och hade velat titta lite närmare på nykomlingen men airedalen Asta reagerade inte som jag hade tänkt, hon ville äta upp Lowis! Katten - som var hundvan - höll sig avvaktande undan från dom här nya hundarna och valde att flytta in i en stor bastant bokhylla som går i vinkel och där hon har bra plats i vinkeln att ligga på egen fäll, mat på en hylla längre ner mm. Där vill hon vara när hon och hundarna är inne samtidigt. Sedan ganska nyligen är Asta inte med oss längre - hon hade höftledsfel och så pass ont utav det att vi tog steget att låta henne somna in - så vi får se om Lowis blir modigare med tiden och vågar konfrontera hundarna. Jag tror och hoppas det.